Bussen har ett knackigt wifi men det duger gott och väl när ingenting annat lockar. På den hitills fem timmar långa resan har studier, sömn, frysa, äta osaltade nötter, äta medhavd köttfärssallad och titta på dokumentärserier på svtplay varit det jag har ägnat mig åt. Tittar ut på vägen då och då som verkar försvinna bakom oss snabbare än den minskar framför oss. Tänker på fina ord som jag skulle vilja använda i vardagliga sammanhang, men är för obildad för att kunna bruka utan att en konstlad känsla kommer över mig. Ord som abstrakt, idioti, apatisk och annat som smakar gott i munnen. Vill kunna prata franska. Hoppa på ett flyg till Frankrike, hitta en etta och leva ett låtsasliv. Men nu sitter jag istället i den här satans bussen och vill bara hem igen.

Jag hatar tiden. Jag hatar vad den gör med en och vad den inte gör med en. Jag hatar den.

Somnar i soffan med datorn i knät. Kan inte stava ordentligt. Igår var en bra kväll med de bästa av människor.

För fyra timmar sedan tog jag mig motvilligt ut i regnet för att springa sprint-DM. Jag borde ha låtit bli, för nu sitter jag här i soffan med ett blodigt och ömmande knä. För att muntra upp mig själv har jag tagit fram min mattebok, men den agerar mest snuttefilt då jag envisas med att somna i soffan med ojämna mellanrum.

Ett datum som ligger mig lite varmt om hjärtat. Systers födelsedag. Idag fyllde hon 16 vilket (tyvärr) betyder att vi snart kommer börja övningsköra. Nu har jag inte längre någon bra anledning till att inte sätta mig bakom ratten. Fan.

Går in på facebook. Ser någonting som fångar min blick. Klickar in på Peace & Love's hemsida. Bokat: Rebecca & Fiona, Den Svenska Björnstammen och Urban Cone. På tre sekunder blev den här dagen mycket soligare.

Svullnad. Röda ögon. Blod. Rött vatten. Skrynkligt tyg. Tunna lager. Kanske är det en illusion. Vi vet inte. Det är inte meningen att vi ska veta. Vem har bestämt? River. Vi bestämmer. Vi intalar oss själva. Det är en illusion.